Min vän författaren och ridterapeuten Ingela tillsammans med Pivola

Om vi ser våra hästar med mjuk empatisk blick, öppnar vi upp möjligheten till en ömsesidig, känslomässig kommunikation. Vi kan se vad vi själva bidrar med i relationen. Vi lär oss att titta lite mera självkritiskt på oss själva och får därigenom chansen att ändra på sådant, inom och utom oss, som vi kanske inte vill eller behöver ha kvar. Vi lär oss ta hänsyn och visa omtanke och kärlek, inte bara till våra hästar, utan även till våra medmänniskor, vårt hem, vårt land, vår värld, som vi borde synkronisera mera med, än vi gör idag, för att inte förstöra det som håller oss vid liv.


Ingela och Dubtor

Jag kanske tar stora kliv i mina funderingar. Men hästar är av naturen, närmare det naturliga, än vi människor, därför har de något att lära oss om vi förmår dra dessa paralleller till oss själva och vårt leverne. De söker instinktivt balans, alltid. Det som vi i vår tid nästan tappat bort, instinkterna, våra inre liv, får liksom härja fritt med oss, på grund av vår brist på medvetenhet om vikten av att värna dessa våra inre skatter. Kaos i det inre skapar tyvärr också kaos i det yttre. Det är den balansen hästarna söker återställa, deras överlevnadsinstinkt som fungerar bättre än vår.


Ingela och Dubtor

Naturen vet, hästarna vet. De inte bara vet, de gör också rätt. Ser vi våra hästar i ögonen och speglar vad vi känner, vet vi också. Min önskan och drivkraft ligger i hoppet om att fler människor, inte bara använder sina hästar som prestations-redskap, utan även ser hästarnas vägledande egenskaper. Det ena utesluter inte det andra. En balans i det skulle vara fint. Jag skulle till och med kunna slå på stort och påstå, att om vi följer den vägen, kommer vi att gå mot en bättre värld för alla:)

Ingela Lantz Westermark


Ingela och Dubtor

Tillbaka